Spårvagnsresa

En natts sömn i mammas soffa, vaknade 3 gånger under natten för att sedan kliva upp och komma i tid till skolan. Svenska och samhäll. Tråkigt, faktiskt.

Men det var spårvagnsresan hem, som jag ska berätta om.

Under sommaren då jag inte hade något busskort så köpte jag ett fritidskort. Det gäller 100 dagar dygnet runt i hela Göteborgsregionen, alltså inklusive Mölndal och såna där ställen utanför stadsgränsen. Finemang. Skulle räcka till typ början av oktober eller nåt sånt.

Vad någon glömt att meddela var att det bara gällde under loven, och alltså inte nu när skolan börjat. Då gäller det bara efter kl 16 på vardagar. Happ. Men nu har vi ju fått skolkort som gäller hela dagarna så det är alltså meningen att jag ska använda det på dagarna, och fritidskortet på kvällarna!

Åkte till skolan i morse. Spårvagnskort i fickan. Upptäcker att det inte är skolkortet, utan fritidskortet. Fan. Ber till Gud att jag inte ska möta en kontrollant och planerar i mitt huvud hur jag ska förklara att jag inte har den blekaste om att det bara gäller när det är LOV.

Men man stöter inte på biljettkontrollanter så ofta, faktiskt. Så jag skulle väl klara mig på den korta resan hem.

9:ans spårvagn, Domkyrkan. 4 kontrollanter kliver på och jag tänker att nu är jag dödsdömd och nu ska jag spela oskyldig att jag inte visste om det där fritidskortet, att det inte gäller förns kl 16. För hur ska jag veta det då han som sålde det till mig inte sa nåt..?

Jag sitter alltså där och spelar helcool men är så nervös att jag skulle kunna pee in my pants. Men vet ni vad som händer. Tjejen i sätet brevid mig (på andra sidan gången, alltså) har inte fått bekräftelse på en SMS-biljett så alla kontrollanterna omringar henne och börjar ta fram böteslappar. Samtidigt som jag, väldigt diskret men välplanerat, svosch, drar i snöret, får spårvagnen att stanna på hållplatsen strax efter, och fortfarande väldigt diskret, så smyger jag av. Bang. I made it. Ingen böteslapp denna gången heller. Men nästa gång ska jag nog ta med skolkortet också.

Det var som i somras. Syrrans kille och jag skulle åka spårvagn och jag förklarade att han kunde betala med mynt i automaten, köpa 100-kort eller så kunde han skicka SMS-biljett. "Men det är inte så ofta de kollar biljett, så det behövs inte på den här korta resan..." försöker jag intala honom, 20 spänn är väl ändå mycket? Men han bestämmer sig ändå för att skicka ett SMS för att få en biljett. Jag skiter i det.

Mycket riktigt. På Järntorget kliver det på såna där hemska kontrollanter. På cirka 2 sekunder har jag skickat iväg ett SMS som jag får exakt när kontrollanten ska kolla min biljett. Så jo, det lönar sig nog att köpa en biljett trots att det bara är en hållplats man ska åka. Det kan ju faktiskt hända.

Eller så är man lika smidig som mig, och klarar sig undan. Hehe.

2 dagar kvar nu.