Once again

Jag har varit med om det 1000 gånger förut. Så jag är van. Men less. Och förvånad, att folk kan bete sig såhär år 2008, när man är typ myndig och så. Vuxen. Ska kunna bete sig. Men det finns vissa människor som bara måste. Inte kan hindra det. Ligger i ens natur. Man gör det även som vuxen. Jag vet, alla vet.

Så många gånger jag har haft härliga vänner, vi har varit ett stort gäng som skrattat och gråtit ihop. Festat, haft filmkvällar, haft det tråkigt ihop, haft det roligt. Men sen en dag så tar det slut! Det säger bara poff så löses allting upp och man låtsas som man inte känner varandra. Jaha? Vad fan hände? Ingen bråkade, ingenting. Det tog bara stopp. No more friendship. Nya vänner, nya intressen. Inget intresse av det gamla. Ingen anledning.

Men vad jag ville komma fram till är... fan vad falska människor är. Man slutar bara höra av sig sådär huxflux. Hittar nya vänner. Låtsas som ingenting. Låtsas som om det regnar. Sen kanske vissa kommer några år senare och ba "men hejj gumman hur e läget asså va hände egentligen"... det har hänt mig och jag vände ryggen till. Orkar inte med sånt jävla falskspel. Spela roll om man ärligt ångrat sig för att kontakten tog slut, men det skulle man ha kommit på tidigare.

Jag har sett vilka mina vänner är. De går att räkna på mindre än en hand. Alltså - vänner är inget jag har mycket av. Jag har inte så värst många att umgås med på fritiden om jag inte väljer mina bekanta framför ärliga & äkta vänner, jag har ingen att plugga med i skolan och sitter mest (och helst!) ensam, det är inget jag direkt skäms över.

För vad är det som räknas? Ett fåtal vänner som man vet, är ens VÄNNER. Eller sjukt många kompisar. Ett stort kontaktnät. Många att ringa upp. Få att lita på. Vad föredrar man?

Jag har nog alltid varit lite av en tyst ensamvarg å ena sidan, men varit mer framåt å andra sidan, fast jag går hellre igenom gymnasiet ensam och får tid till att tänka, tid till att plugga. Än att sitta helt lönlöst med idioter som kan vara "kompis" med en i vissa lägen men annars ignorera en. Alltid välja en i sista hand. Det är inte vänner, de är bara människor. Inga kompisar. Ingen jag skulle ringa en fredagkväll och fråga om en fika. Ingen jag skulle ringa och gråta till. Ingen jag skulle berätta glada nyheter för.

Och tänk om man har försökt. Verkligen försökt, sakta men säkert, men inte fått ett skit ihop.. Öppnat en dörr där det tidigare funnits skratt, för att mötas av tysthet. Är det vänskap? Njeee.

Näe, jag orkar inte med det här. Orkar inte försöka mer. Lev ert härliga liv full av falskspel och oärlighet! Jag klarar då fan inte av det. Ensam är stark och mina få vänner är bäst.